Tjugojundrafemton året.
Det skulle bli det bättre året, året som skulle slå tjugojundrafjorton på fingrarna. Visa tjugohundrafjorton att det minsann var en engångsföreteelse. Föga anade hon att det kommande året skulle blir värre än någonsin.
Men vilken vändning det blev.
Hennes ägodelar må bara ha packats ihop och packats upp en gång under tvåtusenfemton, men det var hela hennes liv som packades ner. Packningen verkade tyngre och lasset blev lika mycket en psykisk flytt som fysisk.
Bara ett hjärta brast under tvåtusenfemton, men det gick i lika många delar som när en busskur krossas av obstinata tonåringar.
Hon kollapsade bara två gånger av mental utmattning under tvåtusenfemton, men båda gångerna var hon säker på att hon skulle dö.
Hon målade över tio tavlor och visade dem och hennes själ för världen men det gjorde henne nervös och hon hinkade spritzers hela den kvällen.
Men hon borde förstått det, för hon var så kaxig i början på året, så säker att nu minsann var livet igång på riktigt.
Hon borde förstått att det här bara skulle bli början på en ricochet på hennes tidiga önskan om ett "extra ordinärt liv".
För det tog sig en tvär vändning.
En vändning hon inte önskat sin största fiende. Ett hål hon inte trodde fanns innan hon fann sig själv blickandes från avgrunden till det. Utan ett minsta hopp att kunna ta sig upp igen.
Ser vi på statistiken så säger siffrorna annat, då ser tvåtusenfemton bättre ut än tvåtusenfjorton. Men med själen är det omöjligt att endast jämföra siffror.
Man måste ta hjärtat i beräkning, och som jag fick tillbaka det.
Pulserandes la han det i hennes smutsiga masala händer och kysste mig på pannan. "Never give this away silly, I'll help you guard it"
New // you
Det som dödar henne mest
Att han inte längre tittar på mig med kärlek i blicken som han brukade.
Att kan inte längre lutar sin panna mot min när vi skrattar ihop.
Att han inte längre svarar när jag ringer.
Att han inte längre tar på mig med förundran.
Att han inte längre smyger upp bakom mig och omfamnar mig.
Att han inte längre ser mig.
H. A. N.
Hej fröken. Idag mår du dåligt, men det är okej. För kärleken i ditt liv har precis lämnat dig, ni ska på bio idag men det spelar egentligen ingen roll, för han tror att han är ganska säker på att han faktiskt inte är kär längre. Inte kär. I mig. Mig som alla blir kära i.
Men nej. Han var kär men nu är det liksom som att han han varit kär men fallit utom det. Liksom en häst som faller över sitt elektriska stängsel och hamnar på utsidan. Man kommer faktiskt inte in igen. Man vill inte heller riskera att försöka ta sig in. Man kanske faktiskt får en stöt.
Det är så synd.
För det är Han.
Han jag så länge var så fruktansvärt övertygad inte fanns.
För en kille som kunde utmana mig i Göteborg finns inte. Jag måste dra mig till en större stad. En stad som inte röstas fram som den svåraste staden att finna en vän i. I världen. För där bor jag.
Här är jag ju körd.
Men så fastnade vi i ett samtal. En gång. Vid en sjö. När vi bara skulle ta en fika. Och jag vågar erkänna att jag förnekade att det redan fanns något då och där.
Han berättade om sin bok han skulle skriva. Om en byggnadsherre som skulle bygga en katedral till en präst, men han blev förälskad i prästens dotter som var bortom hans åtkomst.
Jag kände dunklet bakom hans ord när han berättade det och jag vet att det fanns en djup rotad känsla som grundades i hans ord.
För ord så vackra kommer inte ifrån ens fantasi. Man måste känna ens pulserande bröst för att kunna förklara det, och han hade blivit hjärtekrossad.
Liksom jag.
Så där, fann jag honom.
Fann en känsla jag kunde relatera till. För hans långsamma blinkningar fick mig att dra efter andan. Jag ville vila min nästipp mot hans.
Likadana blinkningar gör han nu, när han irriterar sig på något jag säger och det krossar mig långsamt inifrån.
För jag vill känna hans andetag.
Hans dunkla ögonlock som stängs när något han känner blir för jobbigt och ögonen inte bär sig mer. När hans hårsäckar reser på sig av känslan han får när jag exhalerar bredvid honom och hans arm han långsamt lyfter upp när jag försöker lägga mig på hans bröstkorg när jag får mardrömmar.
Idag mår du dåligt, för idag är ännu en dag du försöker glömma hur bra han får dig att må och hur lycklig han får dig att bli. Men det är okej.
Det är okej.
Allt kommer bli bra.
För det måste det.
H.I.M
Han dansade över hennes sköra bröstkorg som om det vore skorpsmulor på ett marmorgolv.
Knastret ekade i det tomma intet likt hålet han lämnat efter sig i henne.
Hennes barfota fötter rörde sig tyst över hans ivriga liv där hon frenetiskt letade efter en tom plats där hon kunde vila sin utmärglade själ.
Hennes ögon fylldes flera gånger men hon svalde hårt tillbaka klumpen i halsen varje gång hon stod ansikte mot ansikte med en kärlekslös spegelbild.
Kärleken må ha många ansikten, tänkte hon. Men i reflektionen jag avger visar aldrig någon kärlek tillbaka.
Kanske är det hennes öde att alltid bli lämnad. Kanske blir det inte bättre än ens svagaste stunder.
För då är jag inte stark.
Butterflies and train crashes.
Nu har hennes tårar tagit slut och ersatts med hyperventilering som borde slutas med tårar - men det gör det inte.
Hennes känslor är på väggarna i sann konstnärsanda där hon våndas av tanken att detta kanske är verkligheten föralltid.
Varenda liten aspekt i hennes liv har kastats upp i luften och landat som ett busskursglas på ett betonggolv.
Nu har hon tusentals nästintill identiska fyrkantiga glasbitar hon ska försöka pussla ihop tillbaka som om inget hade hänt.
Who is she kidding.
Ännu ett blad är på väg att vändas.
Kan hon inte bara få ett år av tristess, av lugn och harmoni.
Ett år av total avskalad Svensson-Volvo-jag-ligger-en-gång-i-månaden-med-min-man-8-5-skit-livs-år
Ett jävla lugnt år.
Yes and no
Lion-mess
"Jag hörde det på hans röst att något var fel, att de dova rysningarna bakom hans vibrerande stämband darrade av återhållsamhet.
Det ville fram men han sa aldrig något.
Det hade gått så snabbt allt, plötsligt var vi bara där. Där någonstans mellan min röst i telefonen så långt borta och hans osäkra viskningar."
Är det tredje gången som gäller inför alla prövningar man ställs inför?
För nu är jag på nummer fyra.
Hur många fruar kan det finnas i världen med män som lever dubbelliv?
För jag har plöjt igenom de flesta nu.
Tills han, för han skulle bli annorlunda.
Trots det kan samtalet ovan passas in för även honom.
Han förgör mina muskelminnen när jag hör samma darrande i baktungan av hans röst.
För jag skulle inte springa mer.
tjugosju året
det hade varit ett långt år för henne
kappan vändes inte efter vinden det minsta
hon hade ännu en gång hamnat i en mental grop där hon trodde att livet skulle se ut så här för alltid
som varje gång i hennes liv hade sidan hastigt bytt blad och allt hon visste hade vänts uppochner
det var skönt att tvåtusenfjorton var över
hennes ägodelar hade packats och packats upp fem gånger tvåtusenfjorton
två hjärtan hade brustitoch tre gånger hade hon kollapsat av mental och/eller psykisk utmattning
under tvåtusenfjorton
två tavlor målades, en blev hennes favorit och den andra var hon ännu inte riktigt klar (läs:nöjd) med
men hon borde förstått det
för redan i början på det där året som nu är över så vaggade hon en kväll in i en psykos där hon hittade sig själv ute på gräsmattan i lägenheten hon bott i över ett år i telefon med den enda hon trodde i sitt undermedvetna kunde förstå henne
men han kunde nog aldrig det
hon borde förstått
att ett år av regler och motgångar och likgiltighet som avspeglade sig i livet så skulle hon snart tröttna
man kan nästan bli förvånad över att hon höll ut så länge
det var det som hände tvåtusenfjorton
hon gav upp allt det där för sin frihet
för att låta sin inre röst för göra sig hörd
för att släppa alla måsten från yttre faktorer
för man måste fånga nuet
och gör man inte det så har man ingenting alls
då lever man ett liv planerandes för framtiden och grubblandes om det förflutna
och då lever man inte alls
Hej
Dagarna hade flutit ihop och ingenting var längre som det brukade vara.
Det var inte meningen att hon skulle träffa någon.
För denna gången hade hon minsann beslutat sig för att vara själv.
Han var inte heller någon som hon brukade vara med så han kändes harmlös.
Harmlösa nätter drog in över vintern och nu står hon mitt i en snöstorm utan att hon märkt det själv.
Sakta hade han krupit in under hennes skinn och slagit läger. Tänt en brasa och gått och lagt sig där.
Hon ruskade om sig själv många gånger när tanken slog henne att hon inte hade något emot det.
Det var så subtilt att hon knappt märkt av det förens långt långt senare, alldeles för sent.
Nästan så att hon kände att hade det här varit en strategiskt taktik så förtjänade han faktiskt att få vara kvar.
Der här med att fråga universum
Så jag frågade.
Jag bad om en magisk man - och fick tre
Jag bad om att få flytta här ifrån och jag fick det
Jag bad om en central lägenhet och vips så bor jag mitt på paradgatan i stan
Det gör mig rädd att be om lycka.
För lycka i min värld är dekadens, ensamhet som slungas upp i molnen på en sekund.
Det är euforin om att vara i botten ena dagen och leva som en gud nästa.
Det är tacksamheten om att alltid känna sig grounded.
det är vad lycka är
lycka är inte den där fina bilen,
den där dyra klockan eller dom där magiska stövlarna jag tittat på i flera månader.
Det är tom lycka som slänger ner en och ger en bekräftelse från andra att man minsann är lyckad.
Jag vill inte drivas av den bekräftelsen och desto mer andra föder mig med ytliga komplimanger,
desto mer kommer jag också söka efter dem.
Jag vill få samtal där någon annan tittar på en solnedgång och tänker på mig.
Jag vill ha ljud omkring mig som gör mig nostaligsk,
som regnet mot rutan eller en gammal skrivmaskin som knappar.
Jag vill titta in i någons ögon när dom tänker på något vackert och känna känslan igenom deras öppna mun.
Jag vill vara nyfiken på allt nytt föralltid och aldrig bli nonchalant till vardagen.
Jag vill känna praktfullheten i löven som byter färg och bli överumplad av fulländigheten av den idealistiska naturen vi har kvar bland alla cementerade gator här i staden.
Svart // Vitt
Dag Svart
Jag sögs in i dimman av dekadensen
och föll ner i ett hål som missuppfattades av ett lyckorus
Det var inget lyckorus
Ångesten var påtaglig och kröp bokstavligt talat över min hud
Jag vill bara ruska om huvudet och få tankarna och minnet av kvällen att försvinna bort som om den aldrig hade hänt.
Dag Vit
Vi skulle bara ta en kaffe och prata, något vi planerat länge men det hade aldrig riktigt blivit av
Men så kom han och hämtade upp mig och vi lämnade staden
Ute vid vattnet fastnade vi i en bubbla mycket likt den jag varit i innan där dialogen föll sig vackert. Om än med den här främlingen. Han var en likadan och jag kunde inte få nog.
four lost souls swimming in a fishbowl
vi kom alla fyra från trasiga förhållanden
dom låg oss rätt i ryggen och vi hade kastats till vargarna som vi vägrade bli offer för
hans tjej hade flyttat till ett annat land
hennes kille hade blivit ihop med hennes bästa vän
han bodde ihop med sin flicka fortfarande i deras lägenhet dom nyss köpt
och jag hade blivit dumpad, hemlös och utelämnad för första gången
så vi startade ett tillfälligt kollektiv
vi tittade på film och drack sprit för att döva våra känslor
vi sökte efter gemenskap och närhet utan att vi visste om det själva
vi var en brokig skara där vi var som syskon som bråkade om nätterna
men det var fint
dom är fina allihopa
han är fin med henne när dom håller hand under täcket
han är fin med mig när han trycker dig nära
hon är fin med honom när hon fnittrar för första gången på väldigt länge
jag blir fin med honom när han viskar hemligheter i mitt öra
och nu är det höst
society
welcome to society
we hope you enjoy your stay
and please feel free to be yourself
as long as it´s in the right way
make sure you love your body
not too much or we´ll tear you down
we´ll bully you for smiling
then wonder why you frown
We'll tell you that you're worthless,
That you shouldn't make a sound,
And then cry with all the others,
As you're buried in the ground,
You can fall in love with anyone,
As long as it's who we choose,
And we'll let you have your opinions,
But please shape them to our views,
Welcome to society,
We promise that we won't deceive,
And one more rule now that you're here,
There's no way you can leave.
That you shouldn't make a sound,
And then cry with all the others,
As you're buried in the ground,
You can fall in love with anyone,
As long as it's who we choose,
And we'll let you have your opinions,
But please shape them to our views,
Welcome to society,
We promise that we won't deceive,
And one more rule now that you're here,
There's no way you can leave.
Bara var lycklig
jag kan vara helt värdelös på att berätta vad som verkligen händer.
jag kan vara helt värdelös på att känna någonting alls.
det hela kan vara en fabelförälskelse som helt gått över styr
det kan också vara ett försvar till att det finns för mycket under ytan
hur som helst måste vi låta vattnet svalna, välkomna skymningen, dansa till för låg musik, somna för mig själv, bara dricka vatten, röka vanliga cigaretter, kärringdoppa, krypa, dö lite - innan vi kan leva.
för oj vad jag kan få dig att leva
jag kan vara helt värdelös på att känna någonting alls.
det hela kan vara en fabelförälskelse som helt gått över styr
det kan också vara ett försvar till att det finns för mycket under ytan
hur som helst måste vi låta vattnet svalna, välkomna skymningen, dansa till för låg musik, somna för mig själv, bara dricka vatten, röka vanliga cigaretter, kärringdoppa, krypa, dö lite - innan vi kan leva.
för oj vad jag kan få dig att leva
