sitka

Som när man omfamnar någon som ligger och sover, den känslan av värme man bara får av sin egna kärlek till någon som inte vet.

Som när man dansar i ett rum utan att någon ser och fyller sig själv med feromoner man inte visste fanns

Som när man ser något nytt med nya ögon och får det i sin hand

Som när Jag inser att han som är min totala motsats är deg perfekta för mig

Ångesten som uppstår när man för första gången tänker att det här kanske är han.

passion och diciplin blev testet





det är en girig sjukdom
för den ger så mycket
men plundrar i skuggan av händelseförloppet
bortom vidvinkelnseendet,
byter skepnad vid direkt bemötande och i den undanskymda vrån
ligger förvaringsplatsen för allt som samlats under åren av inre bedrägeri



det är skönt att det är över,
du ska trotsa sina rädslor
och rädslorna över att ens välbefinnande ligger i någon annans händer får håren längst min rygg att resa på sig och näst intill spricka ut genom min yllekofta


spring så långt benen bär dig! skriker hon
men trotsa det också




stå och klampa ner hälarna i betonggolvet tills fotsulorna rivs upp
och du skvätter upp ditt egna blod längst väggarna


riskerna skrämmer oss ofta
att man riskerar det man har - för att potetiellt förlora allt
även om vinsten är värd att riskera så tar vi allt för sällan risken
för fara är riskens närmaste vän
“vi har ju det ganska bra”
tryggheten har alltid varit våran egna fiende





men vad händer om strävan blir målet
att man likt ett barn letar efter det man inte kan få
“det är inte du, det är jag”
strävans närmaste vän är ansträngning


slutlig diagnos: kronisk otillfredställelse

Ska jag försöka ta det som kvarstår av mitt förnuft till fånga och bakifrån rycka tag i min krage, mest för att få mig själv att inse att allt kanske inte är så perfekt som det verkar.


Jag har märkt det senaste att jag jämfört mig själv mycket med min mor. Liksom jag träffade hon en motpol som präglat mitt liv, min far. Han förstår inte mig alls,
jag pratar om -för mig- universala problem och teorier och han tittar på mig som ett frågetecken.


Mitt påbörjande till geni avtar snabbt i hans sällskap. Något jag hatar.
Jag hatar att mannen jag träffat nu gör samma sak.
Han förstår inte mina oresonliga resonemang om livet- därför talar jag inte heller om dem, och talar jag inte om dem så utvecklas det heller inte - då utvecklas inte heller jag.

Ångesten som uppstår när man märker att man nu, först på fyllan kunnat sätts fingret på mardrömmarna man haft.
Jag behöver någon som förstår mig och som låter mig utvecklas.
God natt


1 month ago

Kallt och blött
Ingenting är tillagat och allt är som det ska.
Den råa sanningen är ibland lite för kal
Lite för mycket sanning och lite för enkelt
Det känns dåligt för att det känns så bra
Livet känns hårt gör att allt är så lätt
Ironin som kryper ut ut skinnet när man inser att oavsett hur enkelt allt är så gör mitt förvrängda huvud det till någon slags konspiration.
Tss
Jag ska bara äta rå mat nu

Jag talar sanning, jag talar i värdighet, responsen på en besudlad respekt på värdighet resulterar i katastrof. För du vet att det var onödigt av mig att tala så öppet om sanningen, men nu gjorde jag det., det var onödigt att du skulle berätta det för mig, men nu gjorde du det, det var dumt att jag skulle berätta det för henne, men nu gjorde jag det, det var ännu dummare att hon berättade att jag sagt det till dig, men nu gjorde du det, men att du kallar mig fitta för att du sa något till mig är som att skära dig själv i halspulsådern.

Du är anledningen till varför jag dansar om själen mer än om nätterna

Jag är en lyckogivare, liknande apotekarnas försäljning av droger så bidrar jag med berusning.
Den i allra största grad.
Fast bakom en stålram med människor som tror att de är osynliga om de inte viftar med fingrarna eller beställer så fort man tittar dem i ögonen, fast de ser att man har andra saker i händerna.

Däremot om man säger nej,
Nej herrn, du får inget mera. Du har fått tillräckligt.
Då vet man aldrig vad som kan hända. Sällan får man ett artigt "okey" tillbaka.
Idag frågade en man i 50-års åldern om det var den tiden på månaden.
Då fick jag nog.
Nu är det inte många veckor kvar innan jag tar mig själv och min flasköppnare till ett ställe som inte underbemannar sin personal. För det här är fan ett skämt.

Vi var bäst på att dansa, sent, länge, i redbull tempo, kokain tempo.
Cigaretternas rök fick oss att missa vägen framför oss, vi dansade ut på fälten. Hittade blommor som inte fanns vid vägrenen. In i dimman.
Ut i bubblan.
Det kändes som vi hade fruktansvärd framfart, i själva verket stod vi stilla, skrattade oavbrutet i flera månader, ingen förstod oss, vi förstod ingen. Det var som ett skyddande nät som bara lät oss vara som vi.
Nu behöver vi sommaren igen, vi behöver jobba ihop igen, låtsats som om ingen tid har gått förbi.
Låtsas som att vi fortfarande bor ihop, som vi gjort i fler år.
Som om vi är lika dekadenta och destruktiva. Som att det får oss att må så fantastiskt som det fick oss att må.

Två månader till.
Hjärtat.

Jag är här, står inne på mattan, med skorna på då, kläderna är i hyllan och min själ ligger i sängen. Mina sanningar står i köksskåpen och kärleken ligger i flaskorna över kylen.

Men jag står här.
Osminkad, naken och med hjärtat i min smutsiga hand.
I en tragisk utandning jag försöker dölja så är jag utblottad med glädje. För nu står jag här.
Bara för dig.

Dra in ångorna från det sötdoftande förflutna, visa mig hur du är självständig i försvar mot att jag kärleksfullt pussar dig om morgnarna.
Gör va fan du vill med den där kvarglömda tröjan, men lämna mig utanför det.