Sitka

nu är jag mig själv

med mig själv

helt ensam med hela världen omkring mig

hela gatan

dansa med djävulen

hoppa på molnen

svart eller vitt

in or out

spring eller stanna

som en kaffekopp som snabbt fylls upp och blir varm
fyller känslan mig på en millisekund
lika snabbt får jag en yttre vision av mig själv och ser vad fan jag håller på med, varför jag håller på med det och i reaktion på vad

i ett ständigt destruktivt misshandel har satt på mig en ögonbindel och dansat ut i det mörka okända
för att jag inte blir tillfredställd i alla aspekter av jaget




jag vill inte prata om vädret mera
jag vill kunna mötas med en respons
jag vill inte längre stå och försöka förklara något som de redan borde ha fattat för tio minuter sedan

jag måste iväg

och min enda impuls är att släppa allt och dra till dig.

nu.

men det blir som du säger

vi klarar oss inte utan varandra

för så fort vi fyller den där koppen som inte varit fylld på så länge så är det tortyr att tömma den
hela jaget försvinner ner i en virvelvind av oersättbar tomhet

därför kan vi aldrig mera ses

om vi inte aldrig mera ska vara utan varann



om du någonsin hittar din självsfrände så spring
för ni kommer aldrig kunna vara med någon annan någonsin igen
och om ni inte är klara med er själva när ni ses så blir det en passionerad bomb som man inte klarar av att vara utan
det kommer förgöra dig långsamt inombords och ta fram destruktiviteten
men det är ingenting i jämförelse med hur destruktiv du kommer tvingas att bli när ni separerar
du kommer leta hela livet efter någon precis som honom
men ingen kommer någonsin kunna komma i närheten av det




Att träffas fungerar inte efter det för ni kan inte hålla fingrarna borta ifrån varandra
om ni ska prata i telefon så måste det minst gå 6 månader mellan gångerna
och även då pratar ni i timmar som om ingen tid har passerat
du kommer gråta av lycka att du inte behöver sluta dina meningar för att han ska förstå
du kommer gråta av lycka att han tycker du är vacker precis som du är
du kommer gråta av förtvivlan att du just fyllt den där koppen du trodde du kastat i marken

efter så kommer ingenting
det är ett sorts vakum som slukar allt som ens kommer i närheten av kärlek
flörtiga kommentarer passerar antingen för högt eller blir sliskiga
håren på ryggen reser sig i takt med svettiga pannor
vackra ansikten får fula ansiktsuttryck
charmiga comebacks som jag har hört innan

ingenting blir längre pirrigt
ingen kan få mitt hjärta att hoppa ett extra slag

mitt hjärta gick sönder och jag har inte brytt mig om att leta efter bitarna
de få jag hade kvar sprang en dekadent, hög och förvirrad avenyprofil iväg med
och jag tänker inte be om att få tillbaka dem

Det började närma sig dagen då hon för fyra år sedan stötte på han som skulle förändra hela hennes liv
det kändes som en evighet sedan
det kändes som igår


än idag kan hon spilla tårar över hur idiotisk hon var
det har skapat en ricochet och ett tungt snurrande mynt på högkant som vägrar att falla
det har fått henne ur balans och tillbaka i pefrekt symbios med sitt sinne,
för att inom kort, utan förvarning - slå henne ner i ett destruktivt hål som vara grävs större och större

varför är det så att man fastnar i en punkt i sitt liv och vägrar gå vidare
varför kan hon inte hitta någon annan som ens kommer i närheten
varför kan hon inte bara sluta leta.


Hejdå Kenai.

kalla rum
underbetalda överhyllade vitklädda män
tomma i blicken av all död de skådat
hårda ord
ledsna ögon
överanalyserade diabilder
överaktiva signalsubstanser
hypomaniska tendenser
behållare med nålar
glasspinnar utan glass på
genomskinliga handskar
vita papperslakan
stetoskop känns otroligt överskattat
likaså mannen som håller i det

jag tänker inte dö inombords innan jag dör
jag vill leka med övertygelsen om att jag kan övervinna mitt psyke

för vad vet han
om själen, känslor och självläkning

han kan bara laga tomma skal

jag sköt det till döds den där dagen när jag ryckte på axlarna när du konfronterade mig i alla mina lögner

kulan sköt in och ut fortare än vad jag hunnit blinka
och blodet skvätte ner allt i dess omgivning

allt lättade snabbt och genom dimman kunde man ana en kärlekshistoria som abrupt förkortats med en livstid
på en millisekund hade någonting nu, förändrat allt som var då och allt det någonsin kommer att vara
det var som att tiden spolats tillbaka och raderat ett kapitel - det kanske var det enda sättet att resa tillbaka i tiden

där fann jag mig själv, i ett vakum, med en varm colt i handen
uppblåst, uttömd, adrenalin skakis och tom i blicken




"bestialiskt mord" blev den storslagna rubriken,
ingen såg nåt men hela kvarteret hörde skriken




dagar sedan jag sist reste tillbaka i tiden : 794

Hon saknar ibland känslan att vara lyckligt ovetande
att le åt det vackra i världen, i andras ögon - har hon sagt

"-vem har det vackraste livet ?"


hennes liv var dekadent
likt killen hon inte riktigt varken kunde på grepp eller släppa taget om
enda gången hon såg honom var på suddiga mornar
och blöta kvällar fyllda av hål


ingen visste vad hon visste
för ingen lyssnade på hennes tysta budskap som försvann i perferin av fest och kolsyresprut
hennes existens fick ingen tyngd för hon smälte in i mängden av ensamvargar som blivit ihopforcerade i en flock där större delen utgjordes av brunstiga alfahanar