Sitka

Fallerar med människor jag aldrig hoppats på att möta, människor jag aldrig velat tala med om faktumet inte vore så att de talat med mig.

Jag dömer människor efter omslaget och lyssnar på alldeles för få personer i min omgivning, hade jag gått på
min instinkt hade jag antagligen suttit ensam i ett tredjehandskontrakt i gamlestan och deppat efter möjligheterna jag förväntat, som aldrig kom.
Med de kom, på de mest märkliga vis.

För jag dansade med droger och hoppade med lycka.
Ingenting var däremellan.
Antingen så låg jag med guess-modellen eller så örfilade jag blickar ifrån alfahanen på gatan.

Resultatet blev en örfilande brud med överaktiva dansinpulser.

För fy fan vad jag dansade.

Jag drog linor på toaletten som aldrig förr. Älskade människor likt jag älskade att plasten höll mitt salladshuvud färskt - för stunden.

Någonting har ändrants i ekvationen.

För jag ligger i min säng, ohög, bara full, med en sovande själ bredvid mig som säger att han är kär.

De må vara så att jag fallit för någonting jag aldrig trott på. Eller så har psykosen fört mig så långt att jag inbillar mig sann lycka.

Oavsett så är känslan vackrare än kola i soluppgången.

Det är den SMUTSIGA sanningen.