Sitka

Jag tappar mina vackra ord när min insida känner sig vacker
jag tappar allt vad synonymer heter för att jag får uttryck i dem varje dag
jag har tvekat länge på att erkänna det
men nu har det gått ett år
ett år sedan han tog sig in
in i mina välspacklade sprickor, under huden, förbi allt det som känns svart och känslokallt och knackade på dörren

Har har tålmodigt stått och väntat på mig flera nätter i kylan
när jag skrikigt och när Sitka velat säga ifrån,

för hon kommer nog aldrig försvinna helt.

Men hon skrattar mycket mera nu för tiden.

Det kan verka klyschigt men det har varit långt ifrån lätt. För honom.
Med ett hav av känslor har jag kapsejsat honom mer än en gång och samtidigt lärt honom hur man känner.
Det där vackra i att rysa av någons blick.
Av att gråta av tacksamhet och offra den lilla gröna växten som höll mig inspirerad till livet. Som höll mig på banan till förnuftig.

jag trodde jag skulle bli galen.
på riktigt galen - sinnessjuk - otillräknelig
hoppa-från-balkongen-galen

men så sitter jag här
otroligt normal nu för tiden
samma - fast slipad kanske.