Sitka

kanske är det så att jag lugnat ner mig det senaste.
att tankarna har hunnit ikapp och tagit tag i mig långsamt utan
att jag ens har känt de kalla händerna om min bröstkorg.
helt plötsligt sitter jag där, i bilen, med gråten i halsen och pressas bort av illamående och en panikartad känsla av att jag måste hoppa ut i farten. mina tarmar knyter sig ihop till en liten klump kring den lilla fjärillen som på något sätt har näslat sig in och som frenetiskt försöker hålla sig vid liv - jag kan känna hur hårt vingarna slår där inne.

och nu gråter jag också