Sitka

jag har kräkts i flera dagar
vomerat upp alla mina känslor som jag inte får ut på annat sätt
fått ångest till en grad jag inte haft på två år - och då var mitt liv verkligen uppochner



tyngden över mitt bröst kommer sekunden jag tänker på det, tre knogar som gräver sig in under mina revben ett finger som smiter om hjärtat och trycker till lite




det har gått för långt nu
för långt för att inte veta någonting och för att veta någonting måste jag bestämma mig för om det är någonting någonting som inte kommer finnas om jag inte bestämmer mig för att veta någonting
därav min obehagliga bröstsmärta
jag är fan expert på moment tjugotvå
det är mitt destruktiva signum
min motvilliga slyniga själsfrände




men idag är idag
då känslan kommer fjättra upp och öppna upp min bröstkorg blotta mitt blodiga sargade och ärrade hjärta och kräva en omsorgsfull hand för annars kommer jag att gå sönder
jag kommer att gå sönder för aldrig tidigare har jag inte gått sönder

i början var det fysiskt med slag, otroheter och elaka ord
då kunde man alltid förklara för sig själv vad det var som gjorde ont.

m e n   d e t   v ä r s t a   v a r   n ä r   h j ä r t a t   g i c k   s ö n d e r
ovissheten om varför man svimmade och känslan att vara urgröpt på själen som någon hade sprungit iväg med tillsammans med ens hjärta tomheten och det stumma som kommer som bieffekt av att titta in i en vit vägg för länge.
När man inte vet är det värst.