Sitka

som den ovetande lilla flickan med tofsar som lyckligt hoppar till skolan.
likt fabelförälskelsen som tar tag i oss alla och drar ner oss i någon form av lyckospiral som faktiskt har ett hål på andra sidan där man bara skjuts ut i tomheten igen om ett par månader.
tanken på att bli lämnad nu gör det hela mycket värre än att bara jämt vara ensam
ensamheten och jag är vänner, jag gillar henne
men desto längre man är ifrån henne desto värre känns det att umgås med henne på heltid igen

som att ha en tom flaska vid sängen som man aldrig dricker ur
börjar man dricka lite varje kväll så blir man törstig om natten - så vaknar man upp en natt och inser att flaskan är helt tom.


närhet kan vara den mest beroendeframkallade drogen jag någonsin stött på