Sitka

hon kunde tämja vilda djur och rida på lejon och tigrar och galoppera fram över öknen på kameler
hon dansade med elden om nätterna och stillsamt fann hon sig till ro för att vila ögonen om dagarna



hon var ett vilddjur som ingen lyckats få kontroll på, även om hon aldrig försvann för långt bort i perferin
många hade försökt men hade de så lite som yppat ord som lutat mot en auktoritär röst och bestämd ton så hade hon skrattat, skakat på huvudet och dansat därifrån



det senaste så hade det hänt något annat
ett frö hade näslats sig in och blivit planterat utan hennes vetskap och en grodd hade börjat sticka upp ur hennes hjärta
bröstsmärtan gjorde att det var svårt att andas och harklingarna i hennes hals blev snart till hostattacker i försök till att hosta upp växten i hennes bröst.









det skrämde slag på henne och hon försökte som alltid springa därifrån
men från alla håll hade hon vänliga röster som bad henne att stanna lite till
så hon stannade
ovetandes om att snart skulle hon vara fast
fast i en känsla som skulle äta upp varje trött sekund av hennes tysta tankar
en känsla som skulle kunna jämföras med att sprätta upp sin bröstkorg, plocka ut sitt hjärta och ge det till en främling i hopp om att man skulle överleva
känslan av att klä av sig naken, gå ut i skogen utan ett mål - bara gå tills inte benen bär en längre - i all evighet
känslan av att blotta allt som betyder något och hoppas innerligt på att personen man blottar det för inte gör sönder en på kuppen