Wherever I lay my hat is my home.
Ihop med allt igen, i påsar.
Allt som jag äger.
Känslan är likadan varje gång, frihet likt en tolvårings omedvetenhet om livet och tomhet som om man gröpt ur en tomat och försökt att lämna skalet helt.
Att gå ifrån en fast punkt till att vara ensam.
De vänner man har som är likadana som en själv kan liknas vid min ensamhet.
Jag och ensamhet har alltid stått varandra nära, ända sedan barnsben minns jag hur jag satte mig på fälten långt bort ifrån huset och väntade på att någon eller något skulle ta mig härifrån. Jag hörde inte hemma. Själv.
Ofta försökte jag fösa bort ensamheten med män och lyckades till och med lura mig själv att ensamheten och jag hade gjort slut. Men när jag minst anade det så kom den fram som en värmande hand och tröstade mig när jag kände mig som värst.
Efter många misshandels och mord försök så gjorde vi upp. Vi blev närmare än någonsin och nu välkomnar jag henne in i mitt hjärta.
Meditation blev det fundamentala som definierade mig.
Det senaste har vi första gången på över tre år börjat glida ifrån varandra igen och det känns skrämmande bra. Skrämmande.
Jag och hon har varit bästa vänner det senaste och det känns som att han är ett substitut.
Det är en främmande känsla som kryper mig under skinnet men den känns mer och mer bekant, det skrämmer mig också nästan lika mycket som faktumet att jag inte umgåtts med min ensamhet på över en månad.
Tiden har flugit förbi som ett plan i rosa fluffiga moln över en "double rainbow" och det har regnat glitter ifrån nosen som förgyllt alla i min närhet med guldskimmer.
Vad i helvete har killen som jag inte ens hade vänt mig om efter på stan gjort med mitt hjärta?
Det gör fysiskt ont.
Det här suger.
Det här är fantastiskt.
