Sitka

helt ensam
stod hon där och dividerade sina förvrängda tankar med sig själv
hon fick inte plats med en enda pusselbit i ramen som hade byggts upp utan hennes vetskap
och nu mot hennes vilja
vad motivet var kunde hon inte alls urskilja än och frenetiskt så vände hon på alla pusselbitar
för att åtminstonde få plats med en liten bit




hon tittade upp och fann sin spegelbild igen
tittade långt in och insåg att hon tittade på sig själv
den känslan när man känner att man ser in i sin egna själ upprymde henne med rädsla




för någon harkling i halsen sa till henne att hon inte ville vara ensam längre
lite som när man sväljer ner kolsyra i fel strupe
men man kan hosta bort sånt.