Sitka

jag har suttit och vänt på alla pusselbitar nu
varenda en

och alla slutsatser leder till någon form av katastrof
inre, yttre, officiell eller imploderande katastrofer
hos antingen mig, mina vänner, mina föräldrar eller honom.


mina hår på armarna reser sig i skrivande sund och min öppenhet har åkt ut ur fönstren på femte våningen,
ärligheten klämmer sig i mungipan när han frågar frågor som helt plötsligt blir jobbiga att svara på,
tanken har slagit mig så många gånger att jag i svaghetens kyla erkänt för mig själv att det kan vara så att jag blivit tagen i spelet jag under tre år har bemästrat utan att behöva lyfta ett finger

sållningen har skött sig själv för ingen som har uppskattat djupheten i det har fastnat i min vidvinkel syn som under sommaren gradvist skiftat i glad vidvinkelflicka till tyst tunnelseénde
helt plötsligt så satt han mitt framför mig, rakt över bordet, pratandes i termer och utvärderade argument som inte hade passerat mina trummhinnor på hela sommaren, härligt med lite respons men
helt ointressant till en början
jag stoppade snabbt ner honom i samma säck som resten av killarna runt bordet
vad i fanhansmoster hände sedan?
det känns som att jag blivit lurad in svältandes i eden och ställd framför ett stort rött saftigt äpple
jag som har världens sämsta själkontroll i pressade avseenden
klart jag måste ta äpplet
vadå nej?
pfff. fuck you.

pusselbitarna har det senaste flugit in ifrån alla gömda vrår i alla tänkbara former och jag vill inte ens ta i anledningen till varför jag inte får ihop pusslet
jag hoppas att det jag inte vill ta i snart kommer försvinna av sig själv
annars står jag inför en ångestladdad höst och vinter
och jag har ännu bara skrapat på ytan

jag ruskar på huvudet utan att tänka på det varje gång känslan smiter in genom mina välisolerade och igentäppta sprickor i fasaden

reaktionen på mina tankar får mig att vilja svära okontrollerat
som sagt, alla slutsatser leder till någon form utav katastrof


horkuk.