Sitka

fula killar med kungakronor
tjocka flickor med celluliter och för korta kjolar
alla är lyckliga och skrattar i takt med deras falskklingande röster om livet i det blå
skyltar som klongar när de knuffas omkull av fulla pojkar i fula skjortor
hon traskar långsamt fram emot vattnet och ser hur de nattsvarta små ripplorna tilltalar hennes kropp, som snart kommer bryta ytspänningen subtilt,
tyst och diskret utan att någon kommer märka att hon försöker lämna det här livet

mitt i idyllen där alla älskar sitt liv kommer hon sakta och långsamt lämna det som alla tror att hon älskar

sanningen är att hatet för det pretentiösa äckliga är det hon inte kommer ifrån
det sociala överlivet skriker i hennes vener och hon dansar hellre med djävulen än med de rikaste, översociala männen på ön
hon fyller hellre sig själv med alla kemiska substanser hon kan få tag på än att låsats vara trevlig och normal som alla de andra verkar vara

trivs de verkligen i denna bubbla?
har de verkligen allt?

det enda dom har mer av är någon dekadent form av högmod till en underliggande intelligens
dom är lika djupa som vattenpölar







i hennes ögon kändes det som att han kände likadant
han hade varit där mycket längre än henne
han dövade sig själv mycket mer
många fler visste vem han var

den kvällen stötte hon på honom mellan de trånga husen och deras kvällsprat blev alltid en vimsig dans där ingen visste vart de var påväg
i hans sällskap förstod hon sig själv mer
och andades ut i att det inte bara var hon som kände sig fast i ekorrehjulet
det var behagligt med någon för en gångs skull som inte försökte vara någon annan