one upon.
Det skulle varit en fin kärlekshistoria.
Det kändes som det.
Som när hela världen stannar upp och tystnaden silar genom luften.
Slumpen som bara kunde ge oss mer vatten på vår kvarn när vi senare
skulle analysera ner varenda liten molekyls inblandning.
Allt vi kunde komma fram till var stora inandningar, med handen för våra öppna munnar, stirrandes in i varandras ögon, följt av orden: "nä....."
Världen omkring oss suddades ut långsamt, utan vår vetskap om att snart skulle det inte finnas något annat kvar.
Alla små vardagliga saker omvandlades till fantastiska underverk - så jag kan tänka mig att fanatiker tänker om just sitt specifika ämne.
Vi hittade en fiskbil uppe i ett bostadsområde som sålde nobellax, som de serverar på nobelmiddagen som vi åt rätt ur påsen.
Strutsfilé varvades med knäckebröd och som fyllemat mitt i natten stekte vi pilgrimsmusslor.
Det fanns aldrig några relger och allt triggade oss till en snabbare och snabbare utveckling av våra djupaste begär.
Ena dagen hade vi allt medans andra dagen vände vi på våra byxor för att få ihop pengar till bröd.
Vi hade våra femkronor från 1973 men dem rörde vi aldrig - det tog mig fem år innan jag gick och köpte trisslotter för dem - jag vann ingenting.
P R O L O G : 1:2
-Får jag röra dig?
Hon visste inte vad hon skulle svara men instinktivt slogs den dära säkra tjejen på sig sitt ansikte och svarade direkt.
-Ja, klart
Innerst inne var hon livrädd för en sån stöt igen som satte hennes liv på spinn en helt annan väg än planerad.
Men det var ju längesedan nu.
Det måste varit en inbillning.
Vad visste hon om livet DÅ?
Allt hon visste hade hon ju lärt sig av efterskalven som kom från just den här mannen som just frågade denna bisarra fråga.
Det måste varit en inbillning.
Vad visste hon om livet DÅ?
Allt hon visste hade hon ju lärt sig av efterskalven som kom från just den här mannen som just frågade denna bisarra fråga.
Hon visste att han var lika rädd som henne för stöten.
Dom var livrädda för varandra.
De hade hittat det hemliga klistret hos sin motpol på annat håll som höll deras sinnen i schack på grund av de där fantastiska djävulska åren för så länge sedan.
Det var åtminstonde vad hon trodde. Så var det för henne.
Han valde alltid att glömma och eller förneka. Men hon kunde inte hålla det emot honom, inte efter att hon sett alla hans djupa ärr på benen och alla konstiga minnesluckor han hade från det att han var barn.
Han valde alltid att glömma och eller förneka. Men hon kunde inte hålla det emot honom, inte efter att hon sett alla hans djupa ärr på benen och alla konstiga minnesluckor han hade från det att han var barn.
En del av henne ville glömma allt också.
Kommentarer
Trackback
