Ambivalensen
Det har tidigare alltid varit jag.
Jag som velat, som flackat fram eller tillbaka med vad som kännts rätt i magen.
För fjärilarna och klumpen är alltid en bra riktlinje.
Men nu förgrämer jag mig att det inte är jag längre.
För mina små fjättrande vänner har sagt sitt, klumpen finns inte där från min sida.
Klumpen får jag bara från min motspelare.
För det är precis vad han är.
Vi spelar något inre spel med varandra som ingen har mått bra av.
Det kan hända att vi är antagonister med oss själva.
Hans ambivalens är påtagande och den vibrerar kring honom.
Kanske har han för mycket att tänka på.
Kanske är det vad han tror om min livsstil som får honom att tveka.
Varför hans ögon vattnas när han säger att han tror han är kär - vet jag inte.
Han kanske är ledsen över att han och jag inte kan bli vi.
Eller så kanske det är mina klumpar som spelar mig ett spratt.
För jag är livrädd att jag inte kan lyssna på hans hårda hjärtslag för alltid.
Men jag är svartsynt och blir lätt melankolisk när något är för bra för att vara sant.
Kommentarer
Trackback
