Den där staden.
Det var inte min stad, men den hade tagit över mig.
Så vackert jag hade bemästrat den de senaste fem åren. Men nu hade den totalt lemlästat mig.
Ner till benen.
Min plan var bara att vara ärlig.
Men staden tror inte på ärliga människor.
Allt kom tillbaka som en ricochet och nu ville alla ha svar på vad som hänt.
Allt för att en av dem som pratade inte talade sanning.
Så jag fick en utväg. Precis när jag behövde den som mest.
Så jag flydde staden.
Men här har ni sanningen:
Inget hände oss. Vi föll isär.
Ingen var otrogen. Ingen skrek för mycket på den andra.
Vi föll ur förälskelse bara. Eller rättare sagt, jag föll ur förälskelsen.
Allt som hände vid sidan av var bara en fast forward knapp till vad som redan var väntat och ofrånkomligt.
Kalla det tillfälligheter eller ödet. Men jag låter livet få styra mig. För det är bara dumt att försöka styra det.
Kommentarer
Trackback
