365 dagar av frihet
Let me put on a show for you.
You've got that medicine that I need.
stannar jag nu så kommer jag stanna för evigt
Allt är så maxat, intesivt och överdrivet.
Nästan smaklöst.
Små elektriska stötar skjuter iväg från min ryggrad ut i varenda elektron som laddar min kropp.
Gåshuden kom för länge sedan.
Mina lungor ökar sin kapacitet och andetagen blir forcerat tyngre när ticksen i min nacke rycker till.
Utandningen liknas vid ett efterrus och pressas ut genom halsen i form av ett obehagligt stön.
Nacken tappar styrka och faller bak.
Hjärtat slår inte snabbare, bara tyngre och med mer kraft än innan.
Känslan är skrämmande bekant men den blir alltid snabbt misstrodd och bortglömd
"det kan ju inte ha varit så laddat" är den enda som går igenom mitt huvud.
Varje gång.
Vad är det då som får oss att springa från den här fantastiska känslan?
Är det att intensiteten är så stor att den fylls av obehag?
Lite som illamåendet efter...
Är det att våra planerade livsbanor så snabbt kan slungas ur sin bana?
Eller är det gamla muskelminnet som vägrar brytas ner igen..
Det här är ingen logik man kan försöka förklara, den bara finns där.
Den bara är och jag tror att alla kommer må bättre av att vi bara låter det vara som det är.
Det är vemodigt och ledsamt, jag tycker verkligen det.
För du är ju min största kärlek.
kakan som jag vill spara
Jag var i vintern av mitt liv och han som jag mötte längst med vägen var min enda sommar.
Om nätterna somnade jag till visioner om mig skrattandes, dansandes och gråtandes med honom.
Om nätterna somnade jag till visioner om mig skrattandes, dansandes och gråtandes med honom.
Efter sex år av ett ändlöst dansande med alla alternativa substanser jag kunde komma över så var minnet av honom det som höll mina solbrända fötter på marken, det var de enda riktigt lyckliga stunderna jag hade.
Jag hade en gång drömmar om att bli en poet, men på grund av ett flertal livsöden så krashades dem likt alla tusentals stjärnor jag önskat till och de landade som små kristallskärvor på mitt dansgolv till liv.
Men jag brydde mig inte, för jag visste att man var tvungen att få allt man någonsin drömt om och sedan mista det för att förstå sig på vad riktigt frihet innebar.
Och jag förlorade dig.
När gamla vänner fick reda på vad jag gjort och hur jag hade levt de senaste åren så frågade dom mig varför,
men det är ingen idé att prata med folk som har ett hem.
Dom har ingen idé hur det är att söka tryggheten i andra människor - att hem är där du lägger ditt huvud för natten.
Jag har alltid varit en annorlunda flicka.
Min mamma sa att min själ var som en kameleont, ingen moralkompass som pekade bara på norr,
ingen fixerad personlighet, bara en inre ambivalens som var lika bred och vild som havet.
Om jag sa att det här inte var min plan hade jag ljugit..
För jag var född till att vara den andra kvinnan, att vara allas, och ingen.
Som inte hade något, som ville ha allt, med en inre glöd för varje ny erfarenhet och en besatthet för frihet.
Det skrämde mig till den grad att jag inte ens kunde prata om det, och knuffade mig till en nomadisk punkt av galenskap som både bländade och skrämde mig.
