stannar jag nu så kommer jag stanna för evigt
Allt är så maxat, intesivt och överdrivet.
Nästan smaklöst.
Små elektriska stötar skjuter iväg från min ryggrad ut i varenda elektron som laddar min kropp.
Gåshuden kom för länge sedan.
Mina lungor ökar sin kapacitet och andetagen blir forcerat tyngre när ticksen i min nacke rycker till.
Utandningen liknas vid ett efterrus och pressas ut genom halsen i form av ett obehagligt stön.
Nacken tappar styrka och faller bak.
Hjärtat slår inte snabbare, bara tyngre och med mer kraft än innan.
Känslan är skrämmande bekant men den blir alltid snabbt misstrodd och bortglömd
"det kan ju inte ha varit så laddat" är den enda som går igenom mitt huvud.
Varje gång.
Vad är det då som får oss att springa från den här fantastiska känslan?
Är det att intensiteten är så stor att den fylls av obehag?
Lite som illamåendet efter...
Är det att våra planerade livsbanor så snabbt kan slungas ur sin bana?
Eller är det gamla muskelminnet som vägrar brytas ner igen..
Det här är ingen logik man kan försöka förklara, den bara finns där.
Den bara är och jag tror att alla kommer må bättre av att vi bara låter det vara som det är.
Det är vemodigt och ledsamt, jag tycker verkligen det.
För du är ju min största kärlek.
Kommentarer
Trackback
