Der här med att fråga universum
Så jag frågade.
Jag bad om en magisk man - och fick tre
Jag bad om att få flytta här ifrån och jag fick det
Jag bad om en central lägenhet och vips så bor jag mitt på paradgatan i stan
Det gör mig rädd att be om lycka.
För lycka i min värld är dekadens, ensamhet som slungas upp i molnen på en sekund.
Det är euforin om att vara i botten ena dagen och leva som en gud nästa.
Det är tacksamheten om att alltid känna sig grounded.
det är vad lycka är
lycka är inte den där fina bilen,
den där dyra klockan eller dom där magiska stövlarna jag tittat på i flera månader.
Det är tom lycka som slänger ner en och ger en bekräftelse från andra att man minsann är lyckad.
Jag vill inte drivas av den bekräftelsen och desto mer andra föder mig med ytliga komplimanger,
desto mer kommer jag också söka efter dem.
Jag vill få samtal där någon annan tittar på en solnedgång och tänker på mig.
Jag vill ha ljud omkring mig som gör mig nostaligsk,
som regnet mot rutan eller en gammal skrivmaskin som knappar.
Jag vill titta in i någons ögon när dom tänker på något vackert och känna känslan igenom deras öppna mun.
Jag vill vara nyfiken på allt nytt föralltid och aldrig bli nonchalant till vardagen.
Jag vill känna praktfullheten i löven som byter färg och bli överumplad av fulländigheten av den idealistiska naturen vi har kvar bland alla cementerade gator här i staden.
Kommentarer
Trackback
