tjugosju året
det hade varit ett långt år för henne
kappan vändes inte efter vinden det minsta
hon hade ännu en gång hamnat i en mental grop där hon trodde att livet skulle se ut så här för alltid
som varje gång i hennes liv hade sidan hastigt bytt blad och allt hon visste hade vänts uppochner
det var skönt att tvåtusenfjorton var över
hennes ägodelar hade packats och packats upp fem gånger tvåtusenfjorton
två hjärtan hade brustitoch tre gånger hade hon kollapsat av mental och/eller psykisk utmattning
under tvåtusenfjorton
två tavlor målades, en blev hennes favorit och den andra var hon ännu inte riktigt klar (läs:nöjd) med
men hon borde förstått det
för redan i början på det där året som nu är över så vaggade hon en kväll in i en psykos där hon hittade sig själv ute på gräsmattan i lägenheten hon bott i över ett år i telefon med den enda hon trodde i sitt undermedvetna kunde förstå henne
men han kunde nog aldrig det
hon borde förstått
att ett år av regler och motgångar och likgiltighet som avspeglade sig i livet så skulle hon snart tröttna
man kan nästan bli förvånad över att hon höll ut så länge
det var det som hände tvåtusenfjorton
hon gav upp allt det där för sin frihet
för att låta sin inre röst för göra sig hörd
för att släppa alla måsten från yttre faktorer
för man måste fånga nuet
och gör man inte det så har man ingenting alls
då lever man ett liv planerandes för framtiden och grubblandes om det förflutna
och då lever man inte alls
Hej
Dagarna hade flutit ihop och ingenting var längre som det brukade vara.
Det var inte meningen att hon skulle träffa någon.
För denna gången hade hon minsann beslutat sig för att vara själv.
Han var inte heller någon som hon brukade vara med så han kändes harmlös.
Harmlösa nätter drog in över vintern och nu står hon mitt i en snöstorm utan att hon märkt det själv.
Sakta hade han krupit in under hennes skinn och slagit läger. Tänt en brasa och gått och lagt sig där.
Hon ruskade om sig själv många gånger när tanken slog henne att hon inte hade något emot det.
Det var så subtilt att hon knappt märkt av det förens långt långt senare, alldeles för sent.
Nästan så att hon kände att hade det här varit en strategiskt taktik så förtjänade han faktiskt att få vara kvar.
