Sitka

Men nej. Han var kär men nu är det liksom som att han han varit kär men fallit utom det. Liksom en häst som faller över sitt elektriska stängsel och hamnar på utsidan. Man kommer faktiskt inte in igen. Man vill inte heller riskera att försöka ta sig in. Man kanske faktiskt får en stöt.

Det är så synd.

För det är Han.

Han jag så länge var så fruktansvärt övertygad inte fanns.

För en kille som kunde utmana mig i Göteborg finns inte. Jag måste dra mig till en större stad. En stad som inte röstas fram som den svåraste staden att finna en vän i. I världen. För där bor jag. 

Här är jag ju körd.

Men så fastnade vi i ett samtal. En gång. Vid en sjö. När vi bara skulle ta en fika. Och jag vågar erkänna att jag  förnekade att det redan fanns något då och där. 

Han berättade om sin bok han skulle skriva. Om en byggnadsherre som skulle bygga en katedral till en präst, men han blev förälskad i prästens dotter som var bortom hans åtkomst. 

Jag kände dunklet bakom hans ord när han berättade det och jag vet att det fanns en djup rotad känsla som grundades i hans ord.

För ord så vackra kommer inte ifrån ens fantasi. Man måste känna ens pulserande bröst för att kunna förklara det, och han hade blivit hjärtekrossad.

Liksom jag.

Så där, fann jag honom. 

Fann en känsla jag kunde relatera till. För hans långsamma blinkningar fick mig att dra efter andan. Jag ville vila min nästipp mot hans.

Likadana blinkningar gör han nu, när han irriterar sig på något jag säger och det krossar mig långsamt inifrån. 

För jag vill känna hans andetag.

Hans dunkla ögonlock som stängs när något han känner blir för jobbigt och ögonen inte bär sig mer. När hans hårsäckar reser på sig av känslan han får när jag exhalerar bredvid honom och hans arm han långsamt lyfter upp när jag försöker lägga mig på hans bröstkorg när jag får mardrömmar.

Idag mår du dåligt, för idag är ännu en dag du försöker glömma hur bra han får dig att må och hur lycklig han får dig att bli. Men det är okej. 

Allt kommer bli bra.

För det måste det.