Charter
Blekfet är ett ord som kan appliceras på alla som åker charter, ursvensken som förväntar sig att alla kan småländska och propsar på sill till sin potatis,
Kalles på frukost mackan och dricksar inte mer är fem procent. Max.
Köper tshirtar - rosa addidas kopior för att de vill se extra bruna ut och super sig fulla varenda dag för att det är semester.
De går i urtvättade baddräkter ifrån H&m 2005 och knäpper med fingrarna när de vill år kyparns uppmärksamhet.
Efter ett par dagar så är de lika rosa som en halvkokt räka för de inte smörjt in sin vita fläskiga bringa tillräckligt i panik över att inte vara brun till hemresan.
Deras knubbiga små bleka barn skriker kring poolområdet och har inbakade rastaflätor och kuddar som smälter in med formen på deras armar medans föräldrarna dricker tuborg och läser aftonbladet.
Jag skäms när jag inser att jag är en del av dem.
Att jag är svensken som också ligger här på en solstol, inte bränd, eller tjock, men svensk.
Ignoransen hos medel Svensson är skrämmande hög och jag undrar ofta varför det är så få människor som stannar upp och blickar inåt.
Bara för att du styr dina armar och ben och tänker med ditt huvud så känner man aldrig sig själv om man bara rycker på axlarna, om man inte reflekterar till varför man blir arg för petitesser så kommer man aldrig heller kunna lösa dem.
Slutsats: för smarta för vår egen dumhet.
Kulmen
Hon hade krupit upp längst den långa stigen som aldrig verkade ta slut, sargad på benen och tyngd med krav och förväntningar.
Resan var inte lika lång och jobbig som hon hade upplevt den nu i efterhand. Lite som en stukning efter att man sovit på det ett par nätter. Lite som ett krossat hjärta flera år senare - när man undrar hur man ens kunde tittat åt personen i första hand.
Lite så var det nu. När hon hade borstat av sig all onödig ångest och lättade på sina vingar och bredde ut dem över horisonten.
Andades ut
Wingwoman
Vyerna har öppnat sig likt en pupill i en stor becksvart sal som ekar när man andas.
Man bestämmer själv vad man vill se och det man tidigare trodde var ett svart hål som inte bådade något gott har visat sig vara en upplyftande frihet, en frihet som suger åt sig mer och mer - en svamp.
Vi springer tills benen viker sig under oss, vi flämtar och försöker få in varenda liten syreatom så att vi fort kan klättra upp, tillbaka på benen och fortsätta kuta för livet.
Allt för livet och nuet. Vi springer inte mot något mål, inte heller springer vi från något.
Vi vill bara se så mycket som möjligt, känna vinden i håret och ruset genom venerna, skratta åt alla vi springer förbi, skratta för att vi är så lyckliga att vi kommer hinna se mer.
Det finns ingen morgondag
allt vi har är gruset mellan tårna och hjärtat som pumpar. det kan sluta nu. känner du hur det pumpar?
Sen stannar vi.
För vi har hittat något som är värt att stanna till.
Vi fångar sekundrarna som smyger i ultrarapid och ser hur glasen välter omkull, droppe för droppe.
Men vi fångar inte det utan tittar på hur vackert vattnet delar sig i luften och hur ljuset skär sig genom de kristaliserade dropparna och bildar små små regnbågar på våra brunbrända armar.
Vi tittar på varandra - alla och utan att säga ett ord så vet vi vad som gäller.
Vi tar ett andetag som känns ner i våra hälar och tar sats.
Så springer vidare.
Tills vi hittar nästa vackra ansikte, nästa nostalgilåt, nästa kärlekspust, nästa lyckorus.
Inte en chans
Att jag någonsin kommer tråna hem klockan fem på natten till nån kille jag träffat i mindre än en månad där han ligger och sover.
Att jag någonsin kommer att bry mig om vad han tycker om mig.
Att jag någonsin kommer må dåligt över en obefogad tystnad och över analysera idiotiska tecken och huvudvridningar.
Att jag någonsin kommer ändra på mitt destruktiva beteende på grund av nån kille
Att jag någonsin kommer finna mig själv i en lång tystnad, fumlandes med den enda frågan min mun vill fråga mot min vilja.
Att mitt huvud hårt resonerar med min magkänsla och förlorar trots argumenterade övertag
Aldrig någonsin kommer jag bita i äpplet
Överjävlig
Jag har försatt mig själv i ett maktlöst paradis
Naken med en pistol.
på alla sätt
varenda en
och alla slutsatser leder till någon form av katastrof
inre, yttre, officiell eller imploderande katastrofer
hos antingen mig, mina vänner, mina föräldrar eller honom.
mina hår på armarna reser sig i skrivande sund och min öppenhet har åkt ut ur fönstren på femte våningen,
ärligheten klämmer sig i mungipan när han frågar frågor som helt plötsligt blir jobbiga att svara på,
tanken har slagit mig så många gånger att jag i svaghetens kyla erkänt för mig själv att det kan vara så att jag blivit tagen i spelet jag under tre år har bemästrat utan att behöva lyfta ett finger
sållningen har skött sig själv för ingen som har uppskattat djupheten i det har fastnat i min vidvinkel syn som under sommaren gradvist skiftat i glad vidvinkelflicka till tyst tunnelseénde
helt plötsligt så satt han mitt framför mig, rakt över bordet, pratandes i termer och utvärderade argument som inte hade passerat mina trummhinnor på hela sommaren, härligt med lite respons men
helt ointressant till en början
jag stoppade snabbt ner honom i samma säck som resten av killarna runt bordet
vad i fanhansmoster hände sedan?
det känns som att jag blivit lurad in svältandes i eden och ställd framför ett stort rött saftigt äpple
jag som har världens sämsta själkontroll i pressade avseenden
klart jag måste ta äpplet
vadå nej?
pfff. fuck you.
pusselbitarna har det senaste flugit in ifrån alla gömda vrår i alla tänkbara former och jag vill inte ens ta i anledningen till varför jag inte får ihop pusslet
jag hoppas att det jag inte vill ta i snart kommer försvinna av sig själv
annars står jag inför en ångestladdad höst och vinter
och jag har ännu bara skrapat på ytan
jag ruskar på huvudet utan att tänka på det varje gång känslan smiter in genom mina välisolerade och igentäppta sprickor i fasaden
reaktionen på mina tankar får mig att vilja svära okontrollerat
som sagt, alla slutsatser leder till någon form utav katastrof
horkuk.
.splat.
horkuk

spegel spegel
stod hon där och dividerade sina förvrängda tankar med sig själv
hon fick inte plats med en enda pusselbit i ramen som hade byggts upp utan hennes vetskap
och nu mot hennes vilja
vad motivet var kunde hon inte alls urskilja än och frenetiskt så vände hon på alla pusselbitar
för att åtminstonde få plats med en liten bit

hon tittade upp och fann sin spegelbild igen
tittade långt in och insåg att hon tittade på sig själv
den känslan när man känner att man ser in i sin egna själ upprymde henne med rädsla

för någon harkling i halsen sa till henne att hon inte ville vara ensam längre
lite som när man sväljer ner kolsyra i fel strupe
men man kan hosta bort sånt.

tolv poäng

verkligheten lämnar mycket åt fantasin


på riktigt
försynt, oförstådd av sig själv och socialt impotens
flicka.
blyg, försiktig och skäms så fort någon nämner hennes namn
flicka.
skakis, mysig och försöker odiskret visa att hon inte bryr sig
flicka.
det hon vill säga är egentligen
det är jätte mysigt med små spel

jag tycker om när jag inte vet
men jag hatar det
kom med nu och
låtsats som om detta inte
alls var planerat

det finns ingen morgondag
pussas
mys.
mysigt.

låt mig hata det
flicka.
jag hade inte brytt mig
om du hade brytt dig
då hade du varit samma person nu
som du var den där soliga dagen.
.
på riktigt.
for now.
alexithymia

när man gör allt så lätt man bara kan
men responsen blir en reflektion och bekräftar att ingen talar samma tysta språk som du
när ingenting bara kan vara enkelt
för ingen är okomplex
jag tror gärna att jag är det
jag jobbar hårt för att försöka bli så enkel och rak jag kan
men det verkar inte som om någon annan bryr sig om det
och hur jag än gör kommer jag bli över, under och sönderanalyserad
som en kille blir när han smsar en tjej
flickan som ligger begravd
och tanken på att hon börjat krafsa på ytan ifrån insidan får håren på armarna att resa sig genom yllekoftan som en spikmatta eller igelkott i miniatyr
ambivalensen är fullkomligt total
där impulsen annars hade varit att berätta precis som det är kickar flickan som sovit in och blir orolig över att hon ska förlora det lilla hon fått tag i
hon förtrycker den ärliga öppna sidan som tidigare sållat bort alla och blir helt plötsligt osäker och flickaktig
ångest blandat med eufori
adrenalinet när man kommit ner är det bästa som finns

ironi på short message service
den obehagliga känslan blandade sig med känslan av total avsaknad av kontroll
m i n a h ä n d e r v a r k n u t n a
skadan var redan skedd och jag kunde inte förmå mig att tänka på hur jag skulle kunna reparera den
det var längesedan jag brydde mig om ett misstag
men det här var något annat
det ironiska var att anledningen till varför det blev så obekvämt var att jag berättade att det var obekvämt
shut me up

min tanke
kanske så ger jag ett intryck att jag bara är en enkel blond flicka som tycker om att servera mojitos
tänk vad hemskt det är
hur ska jag ge ett intryck så att människor som jag faktiskt bryr mig om vad de tycker om mig förstår vem jag är?
jag vet inte
inte kan jag överdriva mina rörelser för att de ska förstå att jag är annorlunda
inte kan jag tala i alla synonymer jag kan för att få dem att tycka jag är mer intressant än de flickorna som faktiskt inte har huvudet på skaft
behöver jag ens bekräfta för folk vem jag är eller ska jag bara låta de komma till mig
för jag vet vem jag är
jag vet att jag har de båda på marken
jag vet att jag aldrig kommer ljuga för dig
för jag har ingenting att dölja
fråga mig vad som helst.
