Sitka

Du är anledningen till varför jag dansar om själen mer än om nätterna

Jag är en lyckogivare, liknande apotekarnas försäljning av droger så bidrar jag med berusning.
Den i allra största grad.
Fast bakom en stålram med människor som tror att de är osynliga om de inte viftar med fingrarna eller beställer så fort man tittar dem i ögonen, fast de ser att man har andra saker i händerna.

Däremot om man säger nej,
Nej herrn, du får inget mera. Du har fått tillräckligt.
Då vet man aldrig vad som kan hända. Sällan får man ett artigt "okey" tillbaka.
Idag frågade en man i 50-års åldern om det var den tiden på månaden.
Då fick jag nog.
Nu är det inte många veckor kvar innan jag tar mig själv och min flasköppnare till ett ställe som inte underbemannar sin personal. För det här är fan ett skämt.

Vi var bäst på att dansa, sent, länge, i redbull tempo, kokain tempo.
Cigaretternas rök fick oss att missa vägen framför oss, vi dansade ut på fälten. Hittade blommor som inte fanns vid vägrenen. In i dimman.
Ut i bubblan.
Det kändes som vi hade fruktansvärd framfart, i själva verket stod vi stilla, skrattade oavbrutet i flera månader, ingen förstod oss, vi förstod ingen. Det var som ett skyddande nät som bara lät oss vara som vi.
Nu behöver vi sommaren igen, vi behöver jobba ihop igen, låtsats som om ingen tid har gått förbi.
Låtsas som att vi fortfarande bor ihop, som vi gjort i fler år.
Som om vi är lika dekadenta och destruktiva. Som att det får oss att må så fantastiskt som det fick oss att må.

Två månader till.
Hjärtat.