Sitka

för den ger så mycket 
men plundrar i skuggan av händelseförloppet
bortom vidvinkelnseendet, 
byter skepnad vid direkt bemötande och i den undanskymda vrån 
ligger förvaringsplatsen för allt som samlats under åren av inre bedrägeri



det är skönt att det är över,
du ska trotsa sina rädslor 
och rädslorna över att ens välbefinnande ligger i någon annans händer får håren längst min rygg att resa på sig och näst intill spricka ut genom min yllekofta


spring så långt benen bär dig! skriker hon
men trotsa det också




stå och klampa ner hälarna i betonggolvet tills fotsulorna rivs upp 
och du skvätter upp ditt egna blod längst väggarna

riskerna skrämmer oss ofta
att man riskerar det man har - för att potetiellt förlora allt
även om vinsten är värd att riskera så tar vi allt för sällan risken
för fara är riskens närmaste vän
“vi har ju det ganska bra”
tryggheten har alltid varit våran egna fiende





men vad händer om strävan blir målet
att man likt ett barn letar efter det man inte kan få
“det är inte du, det är jag”
strävans närmaste vän är ansträngning


slutlig diagnos: kronisk otillfredställelse

hur ska man veta vilka val man kommer att ångra i framtiden?
hur kan man veta vilka saker man inte gjorde som kommer spöka resten av livet?


jag minns bara alla roliga kvällar - allt som ledde till något bättre
allt som fick mig att skratta och allt som fick mig att bli kär
jag minns inte känslorna i bråk eller känslorna när han dumpade mig hjärtlöst på trappan in till vårt nya liv
man kanske sätter osynliga hinder för sig själv utan att man ens är medveten om det själv

den stora frågan är vilket som är mest värt?

om man är medveten om att man inte är medveten -
gör det en mer medveten då eller bara inte lyckligt ovetande längre?

människor som är lyckligt ovetande måste vara lyckligare.
men det blir ett moment 22 när man som upplyst om de saker de lyckligt ovetande är just lyckligt ovetande om
så vill man inte längre vara ovetande eller igrnorera det faktum att man alltid kommer veta.

halv fem är mitt beständiga signum
det är då jag talar sanningen
den där djupa hemliga sanningen

halv fem är min kärlek
min själsfrände.

någonting var det



min direkta impuls var att snabbt smyga ut innan ryggtavlan på den mörkhåriga mannen vände sig om
ambivalensen drog mig fram och tillbaka samtidigt som dagen efter ångesten kröp sig närmare halsgropen



Jag är solitär, solo och jag trivs med mig själv.
Men det var något annorlunda denna morgonen,
det kan ha varit ångesten eller bara det faktumet att jag öppnat mig lite mer än vanligt
men när jag låg där och stirrade upp i taket så kände jag mig ensam

min spontana känsla var att jag bara ville krypa upp närmare och trycka in mitt huvud i hans grop mellan käken och axeln men så fort det slog mig så slog jag snabbt tillbaka.
ensamheten tog över mina naturliga impulser och den främmande känslan gjorde mig nervös

flashback. hela kvällen igår hade jag varit nervös
någonting med honom fick mig att tveka på hur jag skulle bete mig






Men nu var det dag och ljuset i det nyktra rummet avslöjade en rå sanning
jag blundade och tänkte att om jag sover lite till så kanske jag skulle vakna upp i min soffa.
Men jag var där.

samma ryggtavla mot mig.

så jag gick, utan att säga något, mot, med min vilja.

lättnaden man får när man insett i vilket öga man ska titta på när man pratar med en skelögd

när små små fragment av minnen är det enda som återstår av gårdagen så känns det oftas bättre än när man börjar tänka efter och fler pusselbitar hoppar in i bilden som små grodorna på midsommar

inte så roligt som man tror när man hoppar runt kring stången och skrattar


när man minns att man faktist var påväg hem och stod utanför och hade klätt på sig får den råa kylan som nyligen invaderat staden och av någon anledning ångrar man sig och går ner i de mörka lokalerna igen för att bli uppslukad av dimman..




helt plötsligt så stod han bara där
en pusselbit

han skrattade
jag skrattade


vi hade kunnat vara där i tio minuter - eller två timmar.
sms sätter ofta en rimlig tidsspann
trettio minuter innan det stängde
var allt någon lam plan som jag föll i björnfällan med
komiskt att jag hade en pälsmössa på huvudet

för i nästa pusselbit så sitter vi tre i en taxi.
och åker inte bort mot de lummiga way out west stadsdelarna där jag har en säng som väntar
taxin stannar mitt i vägen och två hoppar ut
jag var en av dem



det hela planade ut mer och mer och det är mest när man inte kan skratta om gårdagen med någon annan som ångesten kryper på.




vad    f a n    hände igår.

men en cigg i handen och en klubba i munnen

världen här utanför ger mig ångest
alla är ute och gör någon form av uppgift som får dem att känna sig behövda
möten, jobb, att ta sig från en plats till en annan




nu när göteborg blir gråare varje sekund så försvinner min själ lite i ensamheten som uppstår
oavsett hur många vänner man har på facebook
hur många vänner som hör av sig
så spelar det ingen roll





jag tycker inte om någon utav er mer än jag tycker om att titta på tv på förmiddagen
bra tidsfördriv

min kärlek för livet i värmen övertar allt och när det blir som kallast kommer jag att fly till andra sidan jorden
för jag saknar varenda sekund av nyår på stranden
öppenheten som kommer när man pratar med någon som inte vet någonting om en
och öl mitt på dagen utan att bli stämplad som alkoholist

då ingenting betydde mer
mer än att jag behövde fylla min mage med något ätbart
mer än vad jag skulle använda som bong denhär dagen

det blev en petflaska jag klippte hål i och en tömd papperskorg jag fyllde med vatten
folie snodde jag från det gemensamma köket på andra våningen och tändaren hittade jag i en gammal påse

det var sommar ute och jag dansade ofta ner till dammen och matade ankorna och lät min pittoreska hund jaga efter dem, ibland följde han med, men oftast inte.
han hade sina egna demoner och under de två intensiva åren så minns jag aldrig att jag kom riktigt in på skinnet på honom
jag visste inte ens om han hade några syskon
jag visste inte ens om det var hans riktiga namn





Vi kom varandra nära för att vi var likadana
vi ljög, manipulerade och stal allt - och vi var bäst på det
han var den mest intelligenta människan jag någonsin - vid nitton års ålder stött på
vi kunde åka ner till casinot med tusen kronor och komma hem med tiotusen
han var den enda som förstod mig - för vi talade samma språk
vi kunde ha tävlingar om vem som kunde få det konstigaste utskrivet hos läkaren
vi kunde analysera ner en främling och ta honom på allt han hade
och utan att han ens visste om det hade han gett oss allt han ägde - och han trodde att det var självvalt

för när vi jobbade i ett lag så var vi ostoppbara
vi behövde inte göra någonting annat än att prata och världen utanför försvann
ibland hade vi ingenting och ibland levde vi i överflöd
som nyfikna fågelungar hoppade vi omkring och smakade på allt som lades upp framför oss





det fanns en tid då ingenting kändes så mycket mer

det var fem år sedan vi sågs på bussen för första gången
du frågade mig om vägen
dagen efter hade du flyttat in hos mig
fast vi nästan bodde grannar
vi var vänner länge innan det blev mer
innan det totalt upplöstes i desperation
det var fem år sedan vi sågs
det var tre år sedan du gick
vi kan inte ses för då sugs vi in i den andre igen
då försvinner världen omkring oss igen
vi får ingenting gjort och börjar smida planer igen
vi blir för lyckliga igen
för kära och för uppslukade igen
talar samma ord i varandras meningar
och dansar med djävulen

här är det inga parader
inga stora fester som blåser en av någon slags stol
ingenting som i sin äkthet kan bestå en längre period
en känsla som kommer så fort att den snabbt trappas ner med en depressiv effekt
en farlig ricochet som får en att desperat vilja hålla den falska lyckan uppe







en stros på isen under tidig vår
balansgång på ballkongräcken
dansandes på motorvägen
springandes på taket av spårvagnarna







h å l e t   v e r k a r   i n t e   h a   n å g o t   s l u t

lyckan känns som en ballong fylld med luft
i korta kvällsstycken kunde man få en pust av lyckan
men morgondagen var alltid fylld med mer ångest

det hela känns precis som gåsarna de tvångsgöder för att få deras lever att expandera
någon form av dekadent dröm som spelas om och om igen
samma sak händer varje gång fast med små variationer
precis som drömmar




det är lika verkligt som verkligheten och lika konstigt som drömmen
flytten kommer vara nödvändig för att få ett slut på dessa psykotiska nervösa inbillningar
en flytt till ett paradis
eller bara ett uppvaknande så jag kan få en anledning till att bry mig om någon mer än mig själv

att inte poesi bara blir något någon kladdat ner på ett papper ensam i ett rum
utan att jag faktiskt förstår att kärlek kanske finns på riktigt - som alla säger

jag tror jag var kär en gång för flera år sedan men har dövat bort tanken på att han inte är här sedan dess
tanken på att han inte alls kommer komma tillbaka, ringa på min födelsedag eller vara mer än vänskapligt trevlig
när jag sätter mig utanför hans port nere i lund för att jag behöver prata

det har gått för långt nu.
nu gör jag slut med mig själv tills jag vill vara med någon annan.

fula killar med kungakronor
tjocka flickor med celluliter och för korta kjolar
alla är lyckliga och skrattar i takt med deras falskklingande röster om livet i det blå
skyltar som klongar när de knuffas omkull av fulla pojkar i fula skjortor
hon traskar långsamt fram emot vattnet och ser hur de nattsvarta små ripplorna tilltalar hennes kropp, som snart kommer bryta ytspänningen subtilt,
tyst och diskret utan att någon kommer märka att hon försöker lämna det här livet

mitt i idyllen där alla älskar sitt liv kommer hon sakta och långsamt lämna det som alla tror att hon älskar

sanningen är att hatet för det pretentiösa äckliga är det hon inte kommer ifrån
det sociala överlivet skriker i hennes vener och hon dansar hellre med djävulen än med de rikaste, översociala männen på ön
hon fyller hellre sig själv med alla kemiska substanser hon kan få tag på än att låsats vara trevlig och normal som alla de andra verkar vara

trivs de verkligen i denna bubbla?
har de verkligen allt?

det enda dom har mer av är någon dekadent form av högmod till en underliggande intelligens
dom är lika djupa som vattenpölar







i hennes ögon kändes det som att han kände likadant
han hade varit där mycket längre än henne
han dövade sig själv mycket mer
många fler visste vem han var

den kvällen stötte hon på honom mellan de trånga husen och deras kvällsprat blev alltid en vimsig dans där ingen visste vart de var påväg
i hans sällskap förstod hon sig själv mer
och andades ut i att det inte bara var hon som kände sig fast i ekorrehjulet
det var behagligt med någon för en gångs skull som inte försökte vara någon annan

ljög jag för min andra hälft
han försvann och jag stod kvar
ända sedan dess har det letats efter en likadan
en liknande
en similaritet
någon som ger mig någonting
eller honom

min kopp är konstant tom
som en evighetsbrunn
kasta i någonting och du kommer aldrig höra att det nuddar botten

det farliga är att man får snabba nyktra ångestfyllda tillstånd där man ser på sig själv utifrån och undrar vad fan som hänt
man äter sallad den dagen för att kompensera för all annan misshandel man gjort på sig själv

jag har ofta undrat om "lyckligt omedveten" faktiskt är myntat för alla i stimmet
som simmar med alla andra fiskar och rättar sig efter sammhällets regler
jag är inte lycklig, och jag är inte omedveten, och jag tycker inte om att simma i stimmet
blub blub.

einstein sa att den enda skillnaden på geni och galenskap var att geni hade sina gränser



jag hade med glädje stängt och låst dörren femtio gånger
och haft nån wako-tanke om att jag var tvungen att tända och släcka lampan om och om igen
hellre det än att dansa dygnet runt och skratta mig hög

la la land


de senaste två åren har allt varit en fest
en sjukt rolig fest
det har blivit så mycket fest att det dekadenta har ätit upp mig
och blivit någon form av abstrakt vardag med ångest

eat me.