Den där staden.
Det var inte min stad, men den hade tagit över mig.
Så vackert jag hade bemästrat den de senaste fem åren. Men nu hade den totalt lemlästat mig.
Ner till benen.
Min plan var bara att vara ärlig.
Men staden tror inte på ärliga människor.
Allt kom tillbaka som en ricochet och nu ville alla ha svar på vad som hänt.
Allt för att en av dem som pratade inte talade sanning.
Så jag fick en utväg. Precis när jag behövde den som mest.
Så jag flydde staden.
Men här har ni sanningen:
Inget hände oss. Vi föll isär.
Ingen var otrogen. Ingen skrek för mycket på den andra.
Vi föll ur förälskelse bara. Eller rättare sagt, jag föll ur förälskelsen.
Allt som hände vid sidan av var bara en fast forward knapp till vad som redan var väntat och ofrånkomligt.
Kalla det tillfälligheter eller ödet. Men jag låter livet få styra mig. För det är bara dumt att försöka styra det.
Seveneleven
Det var kväll.
Han höll henne nära. Alltid nära.
Även om han försökte att inte visa det.
Ibland fick han häftiga inandningar och tog tag i hennes ansikte och kysste henne intensivt.
Han tittade oftast på henne, fast hon slöt sina ögon.
Dom hade ännu inte lärt känna varandra mer än på ett ytligt och fysiskt plan. Fast de båda visste att det var något mer där. Något mycket större än vad de visste.
Båda hatade snabba vändningar och de senaste veckorna hade vällt in som en sommarstorm utan någonting hon tidigare sett.
Det var som att hela världen som de tidigare känt till hade skiftat och all verklighet baserades ifrån deras gemensamma perspektiv.
Och den verkligheten var magisk.
Allt de rörde och gjorde blev av någon anledning vackert och känslofyllt.
Han hade genom skratt och ironi, fått hennes mur att falla rekordsnabbt.
Hon var livrädd. Men kunde inte för en sekund förmå sig att sluta.
Extasen
Överdriven lycka översvämmar mitt gamla nedtryckta jag.
Övervinnligheten är påtaglig och tid och rum verkar avstanna när vi ligger där i bagageluckan och tittar på solnedgången.
Allt som rörs av oss ger stunder av eufori. Stunder där man bara vill trycka på paus och leva i föralltid.
insert // life
Bunken hade sakta tömts ut det senaste året. För allt som fanns där innan var skuld, besvikelse, skam och nederlag.
Som när jag fått bita mig i läppen för att inte försäga mig, försäga sanningen. Min sanning är tydligen inte sann, inte heller accepterad. Den blev synad och avlogs sekunden den fick luft. Av någon som inte hade med min sanning att göra.
Det är en kamp att inte låta sig bli påverkad av andras ignorans till ens privata sfär. Men det är gjort nu. Jag har lärt mig. Jag har bitit mig i tungan och inte yppat ett ord. För dom är inte värda det. Istället fann jag någon som var okej med allt jag sa. Åtminstone för studen.
Jag vet inte om jag är kär i Malmö eller i honom mer. Men bara frånvaron till staden är så befriande att jag skulle kunna tänka mig att stanna här nere tills vågorna lagt sig och intresset har avtagit.
Han är förtrollande och lika ung i sinnet som jag.
Distansen till mitt vuxna liv har vuxit och utifrån sett så undrar jag vad jag sysslat med. Jag vill inte bli vuxen än.
Jag vill kasta boll inne på Ica, äta rester och skita i att slänga smoothies som stått i kylen lite för länge.
Jag vill kasta kläderna på golvet och ha menlösa konversationer om kroppstemperaturer. Jag vill hets-titta på solnedgången oromantiskt och tälta på ställen man inte får tälta på och dricka rödvin.
poems
Though I am young, and cannot tell
Either what Death or Love is well,
Yet I have heard they both bear darts,
And both do aim at human hearts.
And then again, I have been told
Love wounds with heat, as Death with cold;
So that I fear they do but bring
Extremes to touch, and mean one thing.
fram eller tillbaka
hela tiden
ena stunden dansas allt på moln
andra stunden tvivlas varenda steg som tas
melankolisk är ett fint ord
Don't worry mom, I still believe in love.
Han var som en vacker euforisk illusion som hon hittat på i sitt huvud. Allt var för bra för att vara sant och likt känslan där man inte kan tro sina ögon - kunde hon inte tro sina känslor.
Hon hade precis fått luft efter att ha legat under vattenytan och kippat i över ett år,
han hade lyft upp henne i sin famn och vaggat ner henne i ett lugn hon inte hade känt på minst lika länge. Det var en magisk känsla.
En känsla som var så behagligt att hon redan vant sig vid den.
En känsla så behaglig att tanken av att den inte säkert skulle finnas för alltid fick hennes mage att knyta sig i ångest.
Han är magisk.
Explosion
Han torkade bort mina inre tårar om hopplöshet och misstro med skratt och kroppsspråk
Ingenting har någonsin känts så enkelt och frigjort
Tiden har gått så långsamt snabbt för jag vill inte missa en sekund.
Öppenheten öppnar mig och utvecklingen ökas i fart med Fibonaccitalen.
Vi är varandras ricochet i en virvelvind av skratt och ironi i en låtsasvärld som är helt på riktigt.
när är nuet här
Jag var tvungen att verkligen se efter
För sist så hände allt så fort
Det gjorde det förvisso denna gången också - om än lite långsammare än innan
Det där intensiva superhetsiga överdimenisonella som jag aldrig förstått mig på och även fnyst åt innan, kryper sig närmare runt kröken och jag kan ana att den är i närheten.
Men den får inte komma in.
Oavsett hur fantastiskt och euforiskt det känns, så vet jag, att beslut som fattas i det ruset är inte några bra beslut.
Så jag såg efter, 05.15 närmare bestämt.
Visst var det vackert, det skrämmande var att det var vackrare än första gången.
