Sitka

Du är det vackraste jag vet

Det är alltid svårare att prata med någon som inte pratar tillbaka.
Dansa med någon som är rädd för att gå barfota.
Åka på motorvägen och glömma bakgatan.
Avsluta något man inte hunnit starta.

Ta tag i plåstret som fäster skyddskuddarna kring den stora pumpande muskeln som sägs innehålla en livstid av oändliga känslor.

Pilla upp fliken med dina smutsiga naglar och ryck tag

Hoppas innerligt att såret där under har läkt och inte börjar blöda okontrollerat

Hoppas inte, för då blir du besviken

Om du dör nu, så hade det inte gjort så mycket.

Så är det nu.
Det har gått till den punkten att om jag inte säger någonting så kommer jag att katigorisera det som en lögn.

Så jag måste säga det.

Min magsäck har knutits ihop till en liten knop och sjunger om grodorna medans den dansar kring navelsträngen.

Jag är så ledsen att det här kanske inte alls planar ut som jag vill att det ska.

Han ligger här, nära fast ändå så långt borta. Det har länge varit ett tug'n war utan att någon blivit utanför.




Helt plötsligt har jag blivit lilla syster, flickan som inte fick vara med bröderna på upptåg, bus eller på rövarjakt.
Problemet är bara faktumet att det bara är en bror, och han är inte alls min bror, han är mannen jag faller för, och det hjälper inte att famlandet ställer till det för mina lemmar, det är okey att jag drar ifrån plats till plats,



Det är mitt sinne som tar stryk. Hårt slås det från vägg till vägg, dunkandes som att vilddjur på zoo behöver det komma ut på bete. Det trivs inte innanför väggarna av tama lamor som spottar på väggarna.


Jag har fallit för dig.
Och det finns ingenting du kan göra åt saken. Herrn.

Ihop med allt igen, i påsar.
Allt som jag äger.
Känslan är likadan varje gång, frihet likt en tolvårings omedvetenhet om livet och tomhet som om man gröpt ur en tomat och försökt att lämna skalet helt.

Att gå ifrån en fast punkt till att vara ensam.

De vänner man har som är likadana som en själv kan liknas vid min ensamhet.
Jag och ensamhet har alltid stått varandra nära, ända sedan barnsben minns jag hur jag satte mig på fälten långt bort ifrån huset och väntade på att någon eller något skulle ta mig härifrån. Jag hörde inte hemma. Själv.
Ofta försökte jag fösa bort ensamheten med män och lyckades till och med lura mig själv att ensamheten och jag hade gjort slut. Men när jag minst anade det så kom den fram som en värmande hand och tröstade mig när jag kände mig som värst.

Efter många misshandels och mord försök så gjorde vi upp. Vi blev närmare än någonsin och nu välkomnar jag henne in i mitt hjärta.
Meditation blev det fundamentala som definierade mig.

Det senaste har vi första gången på över tre år börjat glida ifrån varandra igen och det känns skrämmande bra. Skrämmande.
Jag och hon har varit bästa vänner det senaste och det känns som att han är ett substitut.
Det är en främmande känsla som kryper mig under skinnet men den känns mer och mer bekant, det skrämmer mig också nästan lika mycket som faktumet att jag inte umgåtts med min ensamhet på över en månad.
Tiden har flugit förbi som ett plan i rosa fluffiga moln över en "double rainbow" och det har regnat glitter ifrån nosen som förgyllt alla i min närhet med guldskimmer.

Vad i helvete har killen som jag inte ens hade vänt mig om efter på stan gjort med mitt hjärta?
Det gör fysiskt ont.
Det här suger.
Det här är fantastiskt.