Den andra flickan
För det trycker över min stora hjärtpumpande muskel.
Fruktan över att mitt inre väsen ska skadas ännu en gång av hjärtesorg och desillusion.
Det är simpelt.
Jag vill bara fyllas med det.
Fyllas med svärmeri, romans, sinnlighet, passion, ömhet, vänskap, dyrkan och övermättnad.
Ambivalensen
Det har tidigare alltid varit jag.
Jag som velat, som flackat fram eller tillbaka med vad som kännts rätt i magen.
För fjärilarna och klumpen är alltid en bra riktlinje.
Men nu förgrämer jag mig att det inte är jag längre.
För mina små fjättrande vänner har sagt sitt, klumpen finns inte där från min sida.
Klumpen får jag bara från min motspelare.
För det är precis vad han är.
Vi spelar något inre spel med varandra som ingen har mått bra av.
Det kan hända att vi är antagonister med oss själva.
Hans ambivalens är påtagande och den vibrerar kring honom.
Kanske har han för mycket att tänka på.
Kanske är det vad han tror om min livsstil som får honom att tveka.
Varför hans ögon vattnas när han säger att han tror han är kär - vet jag inte.
Han kanske är ledsen över att han och jag inte kan bli vi.
Eller så kanske det är mina klumpar som spelar mig ett spratt.
För jag är livrädd att jag inte kan lyssna på hans hårda hjärtslag för alltid.
Men jag är svartsynt och blir lätt melankolisk när något är för bra för att vara sant.
Friheten som försöker få fäste
Vad det är vet ingen.
Men känslan av att fastna känns mer tilltalande nu än någonsin innan.
Glöden har länge legat och pyrt men gnistan har nu sprakat igång allt.
Äntligen.
Nästa steg
Vi har sprungit, lyckliga utan något mål i sikte. Hand i hand, ovetandes om något.
Vi skapade en liten bubbla där allt hände så snabbt, allt blev vackra stunder som fylldes med solnedgångar och bubbliga skratt.
Kanske är jag bara upprymd i bubblan av att inget av mitt gamla liv finns hos honom. Kanske gillar jag honom lika mycket. Kanske är det bara i min fantasi att allt är fint och blommigt.
Oavsett
Fan va fint det är.
Bara du finns där
Nånting kommer kväva mig
Håll om mig
Mitt i mellanlandet
Där jag tror jag behöver något, där jag tror att jag kommer dö utan det.
Där jag lägger min lycka i någon annans händer. Där jag inte alls vill vara.
Fast
Där jag blir mitt bästa jag. Där jag aldrig igen vill tänka en dålig tanke eller yppa ett elakt ord. Där jag låter en mjuk sida komma fram helt.
Där jag bara vill ligga och titta på himlen och andas in nuet.
Va fan har hänt.
För jag vet. När detta tar slut, då kommer muren bli ännu tjockare. Jag kommer bli ännu hårdare. För det är precis sånt här som jag har skyddat mig ifrån.
Min mur sög verkligen. Jag lurade ju för fan in honom själv.
Så jävla fail.
Den där staden.
Det var inte min stad, men den hade tagit över mig.
Så vackert jag hade bemästrat den de senaste fem åren. Men nu hade den totalt lemlästat mig.
Ner till benen.
Min plan var bara att vara ärlig.
Men staden tror inte på ärliga människor.
Allt kom tillbaka som en ricochet och nu ville alla ha svar på vad som hänt.
Allt för att en av dem som pratade inte talade sanning.
Så jag fick en utväg. Precis när jag behövde den som mest.
Så jag flydde staden.
Men här har ni sanningen:
Inget hände oss. Vi föll isär.
Ingen var otrogen. Ingen skrek för mycket på den andra.
Vi föll ur förälskelse bara. Eller rättare sagt, jag föll ur förälskelsen.
Allt som hände vid sidan av var bara en fast forward knapp till vad som redan var väntat och ofrånkomligt.
Kalla det tillfälligheter eller ödet. Men jag låter livet få styra mig. För det är bara dumt att försöka styra det.
Seveneleven
Det var kväll.
Han höll henne nära. Alltid nära.
Även om han försökte att inte visa det.
Ibland fick han häftiga inandningar och tog tag i hennes ansikte och kysste henne intensivt.
Han tittade oftast på henne, fast hon slöt sina ögon.
Dom hade ännu inte lärt känna varandra mer än på ett ytligt och fysiskt plan. Fast de båda visste att det var något mer där. Något mycket större än vad de visste.
Båda hatade snabba vändningar och de senaste veckorna hade vällt in som en sommarstorm utan någonting hon tidigare sett.
Det var som att hela världen som de tidigare känt till hade skiftat och all verklighet baserades ifrån deras gemensamma perspektiv.
Och den verkligheten var magisk.
Allt de rörde och gjorde blev av någon anledning vackert och känslofyllt.
Han hade genom skratt och ironi, fått hennes mur att falla rekordsnabbt.
Hon var livrädd. Men kunde inte för en sekund förmå sig att sluta.
Extasen
Överdriven lycka översvämmar mitt gamla nedtryckta jag.
Övervinnligheten är påtaglig och tid och rum verkar avstanna när vi ligger där i bagageluckan och tittar på solnedgången.
Allt som rörs av oss ger stunder av eufori. Stunder där man bara vill trycka på paus och leva i föralltid.
insert // life
Bunken hade sakta tömts ut det senaste året. För allt som fanns där innan var skuld, besvikelse, skam och nederlag.
Som när jag fått bita mig i läppen för att inte försäga mig, försäga sanningen. Min sanning är tydligen inte sann, inte heller accepterad. Den blev synad och avlogs sekunden den fick luft. Av någon som inte hade med min sanning att göra.
Det är en kamp att inte låta sig bli påverkad av andras ignorans till ens privata sfär. Men det är gjort nu. Jag har lärt mig. Jag har bitit mig i tungan och inte yppat ett ord. För dom är inte värda det. Istället fann jag någon som var okej med allt jag sa. Åtminstone för studen.
Jag vet inte om jag är kär i Malmö eller i honom mer. Men bara frånvaron till staden är så befriande att jag skulle kunna tänka mig att stanna här nere tills vågorna lagt sig och intresset har avtagit.
Han är förtrollande och lika ung i sinnet som jag.
Distansen till mitt vuxna liv har vuxit och utifrån sett så undrar jag vad jag sysslat med. Jag vill inte bli vuxen än.
Jag vill kasta boll inne på Ica, äta rester och skita i att slänga smoothies som stått i kylen lite för länge.
Jag vill kasta kläderna på golvet och ha menlösa konversationer om kroppstemperaturer. Jag vill hets-titta på solnedgången oromantiskt och tälta på ställen man inte får tälta på och dricka rödvin.
poems
Though I am young, and cannot tell
Either what Death or Love is well,
Yet I have heard they both bear darts,
And both do aim at human hearts.
And then again, I have been told
Love wounds with heat, as Death with cold;
So that I fear they do but bring
Extremes to touch, and mean one thing.
fram eller tillbaka
hela tiden
ena stunden dansas allt på moln
andra stunden tvivlas varenda steg som tas
melankolisk är ett fint ord
Don't worry mom, I still believe in love.
Han var som en vacker euforisk illusion som hon hittat på i sitt huvud. Allt var för bra för att vara sant och likt känslan där man inte kan tro sina ögon - kunde hon inte tro sina känslor.
Hon hade precis fått luft efter att ha legat under vattenytan och kippat i över ett år,
han hade lyft upp henne i sin famn och vaggat ner henne i ett lugn hon inte hade känt på minst lika länge. Det var en magisk känsla.
En känsla som var så behagligt att hon redan vant sig vid den.
En känsla så behaglig att tanken av att den inte säkert skulle finnas för alltid fick hennes mage att knyta sig i ångest.
Han är magisk.
Explosion
Han torkade bort mina inre tårar om hopplöshet och misstro med skratt och kroppsspråk
Ingenting har någonsin känts så enkelt och frigjort
Tiden har gått så långsamt snabbt för jag vill inte missa en sekund.
Öppenheten öppnar mig och utvecklingen ökas i fart med Fibonaccitalen.
Vi är varandras ricochet i en virvelvind av skratt och ironi i en låtsasvärld som är helt på riktigt.
när är nuet här
Jag var tvungen att verkligen se efter
För sist så hände allt så fort
Det gjorde det förvisso denna gången också - om än lite långsammare än innan
Det där intensiva superhetsiga överdimenisonella som jag aldrig förstått mig på och även fnyst åt innan, kryper sig närmare runt kröken och jag kan ana att den är i närheten.
Men den får inte komma in.
Oavsett hur fantastiskt och euforiskt det känns, så vet jag, att beslut som fattas i det ruset är inte några bra beslut.
Så jag såg efter, 05.15 närmare bestämt.
Visst var det vackert, det skrämmande var att det var vackrare än första gången.
förvisso för en evighet sedan
på så kort tid gick allt så fort
fjärillar samlades för att frigöras i buken och rysningar utbyttes mot hysteriskratt och ifyllda meningar
inre panik kom krypandes men lukten av lugnande fick henne att andas ut långsamt
hon kunde inte sätta fingret på något, varken vad som var rätt eller fel men hon hade ingen brådska
allt hände så snabbt bara och helt plötsligt var det över
tomheten som kommer efter intensiv upprymdhet är överdriven
som om att hela intet varit proppmätt för att sedan supersvältas på ett par sekunder
allt var så vackert och euforiskt - antagligen bara inbillning - men det var vackert
// lala-lona
Att driva runt på gator i en främmande stad ensam är en fängslande upplevelse.
För man behöver inte säga någonting alls.
Inte ett ord, inte ens om man blir tillfrågad tvingas man att tala.
Det är en genuin känsla av frihet jag är ute efter.
Friheten kommer inte med en gång, det gör den aldrig. Inte än.
Men desto mer man övar desto snabbare är den här.
Den fångar mig och jag hamnar i ett tillstånd där jag inte tänker att jag är ensam.
Jag bara är.
Jag bara är.
Dialogerna kommer automatiskt till mig i huvudet och de fortgår allt medans jag går omkring.
Gaudis mästerverk får alla röster i mitt huvud att tystna.
I över femton minuter står jag häpnad och försöker suga in alla detaljer han lyckats skriva ner från sitt huvud på papper som sedan byggts till det här.
Desto mer jag tänker på det desto mer häpnad blir jag.
Precis när jag ska vända mig om och gå så ringer kyrkklockorna.
Men det är inga vanliga läten som når mina öron, det är en vacker melodi som spelas av lätta och fina klockor med en tung basklocka i bakgrunden.
Hela min rygg rös till.
Det vackra är att allt är bara för mig. Min värld är bara min.
Man kan dela den med andra men dom uppfattar aldrig samma sak som en själv.
Man kan dela den med andra men dom uppfattar aldrig samma sak som en själv.
Först när man kan uppskatta sitt eget sällskap kan man verkligen uppskatta någon annans.
Det är då man kan lära sig om deras passioner och magiska ögonblick.
when love strikes.
Han var precis som sommaren och hon älskade sommaren.
Om hon fick en enda önskan uppfylld så skulle det vara att leva en livstid av sommrar.
Men hon var fri i hennes vildhet, hon var vandrande, en droppe av fritt vatten.
Hon tillhörde ingen man och ingen stad.
från 2010
du kanske kommer på en dag att det fanns något igår
du kanske får en femma från nittonhundrasjuttiotvå
minns att jag sprang för livet ut ifrån mig själv
du kanske får en femma från nittonhundrasjuttiotvå
minns att jag sprang för livet ut ifrån mig själv
fångades av det förflutna och hoppades på något som redan hänt
nu försvinner jag och vi får leva utan varandra
jag får leva med tanken att du får leva med någon annan.
nu försvinner jag och vi får leva utan varandra
jag får leva med tanken att du får leva med någon annan.
om sanningen ska fram
Sanning är allt ett luddigt koncept.
För det är bara sanning för personen som yppar den.
Min sanning är och har alltid varit det jag trott just då. Den ändras, ibland radikalt. Men jag kan ju bara utgå från vad jag känner och tycker just då.
så länge du inte kan förstå att min verklighet kan skilja sig ifrån din så har vi ingen utgångspunkt för ett samtal.
horstad.
För det är bara sanning för personen som yppar den.
Min sanning är och har alltid varit det jag trott just då. Den ändras, ibland radikalt. Men jag kan ju bara utgå från vad jag känner och tycker just då.
så länge du inte kan förstå att min verklighet kan skilja sig ifrån din så har vi ingen utgångspunkt för ett samtal.
horstad.
Magi
Jag vet inte vad som hände, men allt kom bara ut. Som om det vore nu eller aldrig.
Precis som det var.
Det fanns ingenting att förlora med att känna och helt plötsligt förr pusselbitarna på plats, en våg kom sköljandes över mig och jag red med den till sitt slut.
Jag ville aldrig släppa taget.
Det vi hade kunnat vara hade varit magiskt på riktigt.
